Mitt tidigaste cykelminne är när jag sitter i bakom min mamma när hon cyklar med mig längs landsvägen. Det jag minns starkast är de lurviga kor vi cyklade förbi.

Mitt tidigaste egna cykelminne är när jag och grannpojken cyklar upp och ned för den lilla backen som går mellan våra hus. Petters cykel var gul. Min cykel var blå. Min hud var bådadera. Ärret på hakan finns kvar.

När jag skaffar mig en större cykel cyklar jag till några enstaka fotbolls träningar eller hoppar på grushögar i skogen med en annan grannpojk. 

Cykelkarriären fortsätter sedan med att jag cyklar till busshållsplatsen för att kunna ta lite längre sovmorgnar.

Sommaren 2014 köper jag ett tält för 100 kr, två cykelväskor och en vecka senare är jag på väg mot Stockholm. Det tar sex dagar och jag fick se landet på ett sätt man inte kan göra genom en bilruta. När jag kom till huvudstaden möttes jag av min familj. De var väldigt glada att se mig men när jag kom nära dem ryggade de undan. Jag hade inte badat på hela veckan och när jag satt i bilen sa de åt mig att jag skulle "stänga armhålorna". Jag lärde mig där att jag måste vårda mig själv när jag cyklar och de har jag gjort genom hela europa.

Efter resan till Stockholm fick jag blodad tand och bestämde mig för att cykla till Thailand efter studenten. Jag läste sedan på, planerade och inhandlade allt som behövdes till en långcykling. 

I somras cyklade jag några kortare turer med övernattning och jag har cyklat till jobbet några gånger. Mest för att känna in cykeln. Fysisk träning är inte det viktigaste innan en långcykling, man tränas när man cyklar och kan anpassa avstånden efter sin egen nivå.

Nu sitter jag i Wien med packad cykel och ska snart fortsätta min resa längs Donau och vidare ut i världen.